Den 1 juli 2026 träder de nya ändringarna i konkurslagen i kraft. Ändringarna kan träffsäkert beskrivas som de största som har skett i konkurslagen sedan lagen trädde i kraft år 1988. Ändringarna anges huvudsakligen syfta till två saker, dels att modernisera konkursförfarandet för att göra det mer effektivt och ändamålsenligt, dels att renodla domstolarnas roll i konkursförfarandet genom att överföra mer ansvar för konkurshanteringen till Tillsynsmyndigheten i konkurser och konkursförvaltaren.
Bland de större ändringar som nu genomförs kan nämnas att tingsrätten kommer att skilja sig från konkursärendet efter att beslut om konkurs har meddelats, för att därefter endast hantera frågor som kräver domstolens särskilda kompetens inom konkurshandläggningen, t.ex. prövning av tvistiga fordringar i bevakningsförfarandet samt överklagande av vissa beslut från Tillsynsmyndigheten i konkurser och konkursförvaltaren. Därutöver kommer handläggningen av konkursärenden att koncentreras till ett färre antal tingsrätter, i syfte att öka specialistkompetensen hos konkursdomstolarna. Vidare kommer konkursförvaltaren att överta ansvaret för att besluta om och administrera bevakningsförfarandet i konkurser. Tillsynsmyndigheten i konkurser kommer att överta många av tingsrättens uppgifter, bl.a. att besluta om och fastställa utdelningsförslag samt att besluta om förvaltararvode.
Därtill kommer en mängd ytterligare ändringar av mer detaljerad karaktär att införas. Vi kommer i det följande att belysa och kommentera två av dessa ändringar.
Nytt forum för återvinningstvister
Enligt de nya reglerna ska en talan om återvinning enligt 4 kap. konkurslagen väckas vid den domstol som har beslutat om konkursen. Enligt de tidigare, nuvarande, reglerna tillämpas svarandens hemvistforum enligt 10 kap. 1 § rättegångsbalken vid ansökan om stämning avseende återvinning enligt 4 kap. konkurslagen.
Skälen för ändringen synes huvudsakligen vara att tillvarata den konkursrättsliga kompetens som byggs upp hos konkursdomstolarna, vilket bl.a. bedöms leda till en effektivare handläggning i återvinningstvister. När den handläggande domstolen har särskild kompetens på rättsområdet bedöms också de tvistande parternas och det allmännas kostnader kunna hållas nere. I förarbetet till lagändringarna, prop. 2024/25:135, lyfts som skäl som talar emot ändringarna bl.a. att det kan innebära ökade kostnader och olägenheter för återvinningssvaranden som kan behöva processa i en annan, mer avlägsen, ort. Sammanfattningsvis har emellertid regeringen funnit att fördelarna med ändringarna överväger nackdelarna.
Vi anser att skälen för ändringarna är goda. En koncentration av konkursärenden och konkursmål till ett antal specialistdomstolar har flera fördelar, bl.a. kan det förväntas att en sådan förflyttning av konkursärenden och konkursmål kommer att leda till en kompetenshöjning hos de handläggande domstolarna. Med en sådan kompetenshöjning kan det både förväntas att handläggningen effektiviseras och att den kvalitativa nivån på domar och beslut kommer att höjas. De skäl som talar emot en sådan ordning, närmast svarandens eventuella olägenheter, får i sammanhanget anses väga ganska lätt.
Utifrån ovan angivna skäl som talar för en koncentration av domstolskompetensen kan det ifrågasättas varför ändringen avseende forumregler begränsas till återvinningstalan enligt 4 kap. konkurslagen. Undertecknade menar att lagstiftaren, i syfte att tillvarata skälen för ändringarna fullt ut, borde låta samtliga tvistemål där ett konkursbo ansöker om stämning prövas av den tingsrätt som har beslutat om konkursen, dvs. inte enbart återvinningsmål.
Inom ramen för konkurshandläggningen är det inte ovanligt att konkursbon väcker talan i tvistemål, som inte har att göra med återvinning enligt 4 kap. konkurslagen. I många fall bör en återvinningstalan tillämpas i sista hand, eftersom en utgångspunkt vid en återvinningstalan är att den rättshandling som återvinns har haft en rättslig grund, och inte redan från början har varit ogiltig. Som exempel på andra typer av mål där konkursbon ofta är kärande kan nämnas talan avseende kundfordringar, talan om olagliga värdeöverföringar, talan om redovisningsfordran, skadeståndstalan, talan enligt principen om condictio indebiti m.m. När ett konkursbo är kärande i denna typ av mål har målet så gott som alltid viss anknytning till den enskilda konkursen eller insolvensrätt i allmänhet. Detta gäller oavsett om beröringspunkten utgörs av kvittningsinvändningar i mål om kundfordringar, som har en särskild reglering i konkurslagen, eller insolvensbedömning i samband med prövning av försiktighetsregeln i mål om återbäringsskyldighet för olagliga värdeöverföringar enligt 17 kap. aktiebolagslagen. Med en koncentration av den insolvensrättsliga kompetensen hos ett antal konkursdomstolar skulle sannolikt alla dessa mål gynnas av en effektivare handläggning och en höjning av den kvalitativa nivån i domar och beslut.
Därutöver finns en risk för att den nya forumregeln inte kommer att leda till det uttalade målet, att talan om återvinning endast ska prövas av tingsrätter med förhöjd konkurskompetens, av följande skäl.
När ett konkursbo väcker talan avseende återbäring av betalningar eller andra prestationer sker det ofta utan att konkursboet har fullständig information om grunden för betalningen eller prestationen. Eftersom en talan om återvinning förutsätter att betalningen eller prestationen har haft en giltig rättslig grund, tillämpas ofta en annan rättslig grund för konkursboets krav på återbäring. I många fall undviker svaranden att lämna svar på de kravbrev som framställs från konkursboet i tiden innan talan anhängiggörs vid tingsrätt, varvid konkursboet saknar möjlighet att erhålla information om grunden för den rättshandling som konkursboet bedömer ska återbäras. Detta leder till att grunden för konkursboets krav på återbäring ofta är en annan än återvinning enligt 4 kap. konkurslagen, exempelvis aktiebolagslagens regler om olaglig värdeöverföring, reglerna om avtalsrättslig ogiltighet eller principen om condictio indebiti. En sådan talan ska alltjämt som huvudregel väckas vid svarandens hemvist enligt 10 kap. 1 § rättegångsbalken. Om svaranden, efter att talan har väckts, framför omständigheter och presenterar bevisning som visar att den angripna rättshandlingen inte är ogiltig kan det många gånger vara så att rättshandlingen i stället är återvinningsbar enligt reglerna i 4 kap. konkurslagen och att konkursboet behöver komplettera grunden för sin talan till att avse återvinning enligt 4 kap. konkurslagen. I en sådan situation kommer talan om återvinning att prövas vid den tingsrätt där talan har anhängiggjorts, vilket naturligtvis inte behöver vara en konkursdomstol. Syftet med bestämmelsen har därvid inte uppnåtts om det är en annan, icke-konkursdomstol, som då prövar talan om återvinning.
Sammanfattningsvis bedömer vi att det finns goda skäl för regeländringarna avseende förflyttningen av forum för återvinningstalan från svarandens hemvist till den aktuella konkursdomstolen. Vi anser emellertid att lagförslaget hade kunnat gå än längre, i syfte att nå en ännu större effektivisering och kompetenshöjning inom konkursrelaterade tvistemål, genom att som huvudregel låta forum för mål där ett konkursbo är kärande vara den tingsrätt som har beslutat om konkursen.
För att hantera angiven brist i lagstiftningen borde i stället en paragraf ha införts i 10 kap. rättegångsbalken med följande lydelse.
Väcker ett konkursbo talan i tvistemål ska målet tas upp av den tingsrätt som har beslutat om konkursen. Detsamma gäller när en borgenär väcker talan om återvinning enligt 4 kap. konkurslagen (1987:672).
Är en annan domstol ensamt behörig enligt lag eller författning, gäller det i stället.
Leder den nya rollfördelningen till ett mer effektivt bevakningsförfarande?
De nya reglerna om bevaknings-och anmärkningsförfarandet enligt 9 kap. konkurslagen innebär att fler arbetsuppgifter som tidigare utförts av domstolen i stället kommer att utföras av konkursförvaltaren. Syftet med den nya rollfördelningen under konkursförfarandet och att domstolarnas roll renodlas har enligt förarbetet till lagändringarna angetts vara att konkursförfarandet ska bli mer ändamålsenligt och effektivt. Uppgifterna ska utföras av den aktör som har bäst förmåga att göra det effektivt.[1]
Konkursförvaltarens ansvar inkluderar att bevakningar och anmärkningar kommer att skickas direkt till konkursförvaltaren, istället för att anmälas till domstolen. Att handlingarna ska lämnas direkt till konkursförvaltaren har i förarbetet till lagändringen främst motiverats av effektivitetsskäl. Att så långt som möjligt begränsa de olika momenten i bevakningsförfarandet till en aktör bör, enligt lagstiftaren, leda till att både konkursförvaltarens arbete och förfarandet effektiviseras.[2] Att renodla domstolarnas roll till att endast hantera frågor som kräver domstolens särskilda kompetens ser vi principiellt som något positivt. En konkursförvaltare har emellertid inte, likt en domstol, möjlighet att avvisa en bevakning som inte uppfyller de grundläggande formkraven för en bevakning. Att så sker kan ha betydelse för bevakningsförfarandets fortsatta hantering. Domstolens roll under bevakningsförfarandet har således haft betydelse för förfarandets effektivitet.
Det finns enligt vår mening en risk för att den nya rollfördelningen kommer att leda till en minskad förutsebarhet och insyn i förfarandet för utomstående. Inte minst då konkursförvaltaren enligt de nya reglerna ska överta domstolens tidigare huvudansvar att vid en bevakningstvist verka för förlikning mellan bevakaren och anmärkaren, såvida det inte är olämpligt.[3] Av förarbeten till lagändringen framgår som exempel på när det är olämpligt för konkursförvaltaren att försöka förlikas; situationen då konkursförvaltaren har riktat anmärkning mot en bevakning för att det funnits skäl att tro att den bevakade fordringen är ogrundad.[4] I en sådan situation anses det mer lämpligt att konkursförvaltaren överlämnar bevakningstvisten direkt till domstolen.
Att det fortsatt finns möjlighet att få bevakningstvisten prövad av domstolen ser vi som något positivt. Vi anser dock att de nya reglerna riskerar att göra förfarandet mer rättsosäkert eftersom det kan bli svårare för en utomstående att förutse vilka bevakningstvister som kommer överlämnas direkt till domstolen – då det ytterst kan komma att bli en bedömningsfråga av vad som är olämpligt. Om bevakningstvisten i praktiken ändå kommer att överlämnas direkt till domstolen i hög utsträckning, kan det vidare ifrågasättas vilka effektivitetsfördelar den nya rollfördelningen egentligen medför, annat än att frigöra resurser från domstolen. Om den nya rollfördelningen leder till de effektivitetsfördelar lagstiftaren eftersträvat återstår att se.
Ändringarna kommer att innebära ett utökat administrativt ansvar för konkursförvaltarbyråernas organisation samt ett större ansvar att tillgodose att förfarandet utförs på ett så rättssäkerts sätt som möjligt. Ett ansvar som innebär ökade konkurskostnader för konkursboet. Ökade konkurskostnader orsakar i sin tur en minskning av utdelningsbara medel för borgenärskollektivet. Ytterst är det därmed borgenärerna som riskerar att betala priset för den nya rollfördelningen. Det saknas vidare konsekvensanalys av de ökade konkurskostnaderna som indirekt kommer att påverka borgenärskollektivets intresse negativt.
En sannolik konsekvens av de ökade konkurskostnaderna är enligt vår mening att det leder till ett sämre ekonomiskt utfall för borgenärskollektivet. Detta riskerar i sin tur att leda till en negativ påverkan för legitimiteten och tilltron till det generalexekutiva förfarandet. Det farliga med angiven konsekvens är att det generalexekutiva förfarandet riskerar att inte längre anses lämpligt ur ett borgenärsperspektiv, vilket i sin tur kan påverka kreditgivningen till bolag negativt. Sannolikt kommer en effekt vara att riskpremien ökar medförande ökade kapitalkostnader.
Marcus Palmqvist Matilda Gustafsson
Fotnoter:
[1] Se prop. 2024/25:135 s. 77, s. 82 s. 189 ff.
[2] Se prop. 2024/25:135 s. 103 ff.
[3] Se 9 kap. 13 § andra stycket konkurslagen som träder i kraft 2026-07-01:”Förvaltaren ska verka för förlikning av de tvistefrågor som har uppkommit genom en anmärkning, om det inte är olämpligt”.
[4] Se prop. 2024/25:135 s. 224 ff.
